30571686_10155666289053353_9198790556040298496_o.png

Jonas Ekblom

Swedish journalist with breaking newsroom experience and prize-awarded photography. Currently reporter at Reuters in Washington D.C.

Recepient of the 2019 Overseas Press Club Scholar Award and Reuters Fellow. Top-of-class MS (Honors) graduate from Columbia Journalism School.

Previously at Swedish Public Radio (Sveriges Radio) and other outlets.

Vackra, underbara Zion

Vackra, underbara Zion

Inget kunde förbereda mig på detta. Grand Canyon i all ära men Zion National Park har lämnat mig i tystnad. Jag har chockats, jag har nästan cyklat av vägen efter alla distraktioner. Jag har blivit ställd.

"Zion" är hebreiska och betyder "fristad" (låt oss inte tänka på sionism just nu) och Zion National Park är en riktig fristad, om det inte vore för alla människor. Ungefär 2,5 miljoner människor besöker Zion varje år och det är en herrans massa människor. Vandringslederna är betydligt mer tillgängliga än i Grand Canyon, på gott och ont. Där man i Grand Canyon behövde tillstånd behöver man inte i Zion, och det är frågan om jag inte tycker att tillstånden i Grand Canyon verkar mer och mer vettiga ju mer tid jag spenderar i Zion. Det är svårt att hitta en fristad från människorna. Men vem är jag och klaga? Jag går ju själv och traskar här och "förorenar" med min närvaro.

Vackert, är det i alla fall. Zion är en djup och smal dal som är isolerad ifrån omvärlden i tre väderstreck av några av världens högsta sandstensklippor som reser sig över 500 meter rakt upp på sina ställen. Zions kanyon är mycket mer graciös och slät än i Grand Canyon. Det beror på olika erosioner: i Grand Canyon har framförallt Coloradofloden eroderat medan i Zion så har floden eroderat men efter det så har vinden kommit och slätat till det hela. Eftersom kanyonen till stor del är sandsten så har den mycket porös och tillsammans med vinden så har det ofta lett till att klipporna bokstavligen har blivit sandblästrade.

Jag själv fick uppleva det på min första vandring i Zion: Det var en vandring på dryga milen upp till en utsiktspunkt långt in i kanyonen. Efter många om och men var jag nära toppen men så var även regnmolnen som valde att regna lite, men framförallt blåsa lite. Ni kommer ihåg dom där "Dust devil"-vindbyarna jag talade om i Kansas? Tänk er att möta er en sådan, kommandes med en stor laddning sand mot dig på en vandringsled som har ett stup på ett par hundra meter på ena sidan och en klippväg på den andra. Det är bara att blunda, stänga munnen och ta emot sanden.

Väl uppe? Jodå, det var just precis sådär vackert som man kunde tänka sig. Ett par killar från Seattle hängde på upp men vi skiljdes snart och jag fick stället för mig själv och det var bara sådär fantastiskt. Tänk vad lite avsaknad av människor kan göra alltså. Kanske hittade jag en "fristad" ändå?

Att vandra i en fantasyfilm

Att vandra i en fantasyfilm

1,8 kilometer ned i Grand Canyon

1,8 kilometer ned i Grand Canyon