30571686_10155666289053353_9198790556040298496_o.png

Jonas Ekblom

Swedish journalist with breaking newsroom experience and prize-awarded photography. Currently reporter at Reuters in Washington D.C.

Recepient of the 2019 Overseas Press Club Scholar Award and Reuters Fellow. Top-of-class MS (Honors) graduate from Columbia Journalism School.

Previously at Swedish Public Radio (Sveriges Radio) and other outlets.

31 mil. Ett ställe med vatten. 45°c. Sandstorm. Motvind.

31 mil. Ett ställe med vatten. 45°c. Sandstorm. Motvind.

I vissa lägen frågar man sig vad man har gett sig in på. I nästa sekund ramlar man över en flock med vilda hästar och man blir alldeles så överlycklig som man bara kan bli när vilda hästar galopperar bredvid en när man cyklar. Sa jag att jag såg vilda hästar?

För övrigt har dagen varit ett helvete. Ibland så är det så, antar jag. Min sejour i Nevada innebar en stor sträckning av ingenting: 310 km med ett enda ställe där jag kunde proviantera och det var där jag spenderade natten: Rachel, Nevada. Felet var bara att nästa ställe var 175 km bort. Man tar sig lite av en djup suck; det är bara att omfamna ödemarken.

Omfamna den var det vad jag gjorde kring 06.30 (soluppgången) och trampade de första sega milen ut ur dalen som Rachel låg i. Det var en cykel som knarrade och det var en hjärna som knarrade för den visste att efter två mil var det åtminstone 15 mil kvar. Man lyssnar lite på en ljudbok. Man ser ett stridsflygplan bokstavligen glida fram längs botten av dalen. Man tänker inte på det två gånger utan hänvisar till den närbelägna flygbasen. Man trampar och kikar lite till på ödemarken.

Något som folk tror på häromkring är Gud. Jag, jag tror på människan och den här resan har inte fått mig på andra tankar. Efter runtom 8 mil så stannar en bil framför mig och ur stiger Garett med fyra liter vatten. Han är också cyklist och det såg ut som att jag behövde lite påfyllning. Jag säger inte nej och ser till att fylla på flaskorna och klunka i mig de dryga två litrarna som är kvar. So this blog post, Garett, goes out to you – it's meetings like the one we had that makes me go that extra mile, all the way! Hope that you're making it safe to Boston!

Vattnad och redo tar jag nya, starka tramptag men det räcker bara så mycket när motvinden är så stark. Det är en intressant känsla det här att cykla i motvind; det är lite absurt egentligen. Man trampar men rullar inte direkt fort på något sätt. Absurt och irriterande. Med starka vindar kommer dammet. Framför mig var det inget vanligt dammoln: det var en vad som häromkring kallas för "haboob", en sandstorm helt enkelt. Om jag har fått höra något så cyklar man inte igenom en sandstorm så det var bara att betrakta på avstånd tills den hade dragit norrut.

Dammet släppte däremot inte utan klistrade igen halsen rätt så bra. Det är då buffen kommer in i bilden: den är inte bra mot kalla dagar i Colorado utan fungerar acceptabelt som ett munskydd också. Felet är att vindarna inte kommer ensamma utan vad som drar upp dom från början är lokala lågtryck som skapar åsk- och regnoväder i dalarna. Så med dammet kommer regnet och ja... det är väl bara att omfamna ödemarken, eller vad sa vi nu igen?

Mina knän är trötta, jag är trött allmänt, jättehungrig och orolig över faktumet att solen har gått ned, men nog har ödemarken en överraskning till i fickan: en sista uppförsbacke, en sista bergskam innan jag glider in i Tonopah, Nevada. Tonopah, som är den största staden jag kommer besöka i Nevada. Invånarantalet? Strax över 2 500. Jag är glad att den här dagen är över och chockad över att jag nu har cyklat över 500 mil och att jag imorrn kommer att vara framme i Kalifornien om allt går bra. Jag är trött och ska sova. Punkt.

Hej då nevada - hej KALIFORNIEN!

Hej då nevada - hej KALIFORNIEN!

Grejen med Nevada

Grejen med Nevada