Mont Blanc 2014: På toppen av Europa. Typ.
Jag känner min höga puls i mitt huvud, dunkades mot min pannlob. Det var det här som alla varnade oss för – höjdsjukan. Höjdsjukan som gör dig illamående, snurrig, trött och ger dig huvudvärk. Vi står på en av världens nio “Seven Summits” – världens högsta berg på varje kontinent. Att det inte är sju utan nio Seven Summits, beroende på vem du frågar, är just för berg såsom Mont Blanc, eller snarare dess utmanare, Elbrus, i Kaukasus står mitt emellan två kontinenter.
Detsamma gäller bergen i Indonesien och Australien – vad räknas som en kontinent? Oavsett om det är det högsta berget i Europa eller inte så är Mont Blanc en dramatisk utmaning, då det faktiskt sträcker sig i princip till 5 000 meter. Och jag, tillsammans med min vän Fabia, stod på toppen.
“Oavsett om det är det högsta berget i Europa eller inte så är Mont Blanc en dramatisk utmaning.”
Två dagar tidigare hade vi precis checkat in i vårt boende i Chamonix, och från vårt rum kunde vi se hur Mont Blanc mäktigt tornade upp sig över dalen. Oavsett var du går i Chamonix är Mont Blanc ständigt närvarande: det är lätt att förstå varför berget har blivit en sådan symbol. Det är ingen dramatiskt serietidningsberg som grannberget Aiguille de Bionnassay. Men det är just det massiva med massivet som är så imponerande: hur det dominerar omgivningarna.
Det ska även sägas, Mont Blanc får en enorm dragningskraft som just av världens högsta berg – och ett “relativt lättbestiget berg” om man får höra från vissa. Men även för lättbestiget, om du frågar guider och bergsräddare; ryktet att det är ett berg man lätt kan bestiga på en helg utan större erfarenhet av varken berg eller höga höjder gör att det dör fler människor på massivet än många andra farligare berg i världen. Det finns inget som går upp mot erfarenhet, och ofta borde man tänka att Mont Blanc kommer stå där i tusentals år till – det finns tid att bestiga det någon annan gång.
Men det är lätt att säga, och om sanningen ska fram, kanske vi borde ha tänkt den tanken en eller två gånger till. Men det är ju just den dubbla lockelsen som gör utmaningar som Mont Blanc så speciella.
Vi ansåg oss dock vara helt acceptabelt förberedda: båda hade någon bekantskap med både stegjärn och isyxor; Fabia hade senaste vintern gått vinterfjällskurs i Skottland och jag har ändå ett antal vandringar och äventyr på om inte 4 000 meter, fortfarande oförlåtande fjäll på både vinter som sommar. Men samtidigt, det är sådana små lögner man säger till sig själv. Allt kändes bra när vi provade ut utrustningen vi hyrde: man visste vad man hade sin utrustning och hur den kändes. Som fattiga studenter är det på tok för dyrt att köpa bergsbestigarkängor, stegjärn, isyxor och klättersele.
Vid lunch reste vi till Les Houches, en bit söderut i Chamonix-dalen, och den första liften vi tog, för att sedan ta oss upp med den hundra år gamla bergbanan Tramway du Mont Blanc – där ambitionen faktiskt var att den skulle gå hela vägen upp till toppen men både pengar och ork tröt på 2 300 möh, samtidigt som första världskriget tog upp alla pengar och ork. Det är på det här sättet de flesta som bestiger Mont Blanc ”fuskar” då man vandrar via Route du Goûter – den led vi skulle ta. Kommer man från andra hållet och gör den farligare Route du Trois Monts börjar man vid turistcentrumet på Aiguille du Midi på 3 800 möh, men tappar höjd flera gånger på vägen till toppen.
Dagens plan var inte den mest ambitiösa: vi skulle upp till Refuge de Tete Rousse; på 3 200 möh var det en bra uppvärmning. Vandringen gick mest över steniga fält, och i ett evigt motlut. Den sista biten till stugan gick via över en glaciär och vi fick känna på hur stegjärnen kändes att gå i. Middagen stod på bordet då vi var framme. Lyxigt värre. Trerätters dessutom. Är man i Frankrike så är man. Molnen som hade legat något sånär täta hela vandringen sprack upp och solnedgången? Underbar. Höjden? Redan då tryckande.
Nästa dag: toppdagen. På med pannlamporna, på med stegjärnen. Klockan var strax före sex och det var inte bara för att vi hade en lång dag framför oss som vi var uppe tidigt: dagens första strapats innebar att korsa den omtalade Grand Couloir – ”den stora korridoren” – som är en brant trattformad glaciärravin där alla infrusna stenar från toppglaciären ramlar ned då snö och is smälter. Ju tidigare på morgonen man passerar korridoren desto färre stenar, varför vi sov i Refuge du Tete Rousse och inte korsade den under gårdagen. Stenar, som med högst varierande storlek och fart rusar ned för en 600 meters hög klippsluttning, skapar dödsångest dagar innan man ens går i närheten av den.
“Redan innan vi riktigt ser korridoren så hör man strövis hur stenar och stenblock faller och rasar i korridoren.”
Redan innan vi riktigt ser korridoren så hör man strövis hur stenar och stenblock faller och rasar i korridoren, och jag repeterar hur man ska göra om det kommer stenar: slänga sig med mage och ansikte in mot bergväggen, och låta hjälmen och ryggsäcken skydda en. Det går snabbt och korsa, inte ens en minut.
Pulsen går igenom taket, och vi är igenom, vi stannar, vi är säkra. Det är då en sten kommer rusandes mot mig, slinker förbi min axel och träffar mitt lår – och jag slänger mig mot bergväggen. Några mindre stenar rullar förbi oss. Sen blir det tyst, och vi tar oss samman och går några hundra meter till, äntligen i säkerhet. Jag vandrar därifrån med endast ett större blåmärke – men om ryktena stämmer kan det gå betydligt värre då stenarna kan vara betydligt större än den handbollsstora sten som träffade mig.
Två timmar till dagens första riktiga paus: stugan Refuge du Goûter. Vandringen blir efter Grand Couloir vertikal – klättring på sina ställen. Det är tungt, svettigt och halt – men värt varenda steg. Solen spricker igenom den lätta morgondimman. Inte ett moln på himlen. Det blir isigare och isigare ju längre upp vi kommer, och till sist når vi krönet och toppglaciären. En helt ny värld öppnar upp sig. Nu är det bara den vita toppglaciären och himlen. Kontrasterna, solljuset, och den blänkande nya Refuge du Goûter, hängandes bokstavligen över den klippavsats som vi just har klättrat upp för. Vi pustar ut, räknar, och gör oss redo inför toppbestigningen: fyra timmar upp, tre timmar tillbaka.
Det första krönet vi ska över är av vilken leden har fått sitt namn: Dôme du Goûter. Leden går inte direkt upp på toppen utan ett par hundra meter under, genom ett pass och ned i en glaciärdal innan sista uppförsbackarna till själva Mont Blanc. Vädret är inget annat än underbart, och vi vandrar i t-shirt. Varken ett moln på himlen eller någon vind. Vår guide, Frederic Drouet, berättar sista dagen vilken enorm tur vi hade med vädret. Aiguille de Bionnassay är vår utsikt, där det står majestätiskt på andra sidan dalen. Snart är vi högre än det berget, och ska än högre.
Klockan är strax efter lunch då vi når glaciärdalen, där vi stannar och pustar ut. Det är nu höjden börjar kännas på riktigt. Höjdsjukan. Både jag och Fabia pustar och flåsar. Vi går inte många hundra meter innan vi måste vila. De gånger vi sätter oss ned faller vi ihop som hösäckar. Men nu kan vi se toppen: fortfarande ett par timmar bort, fortfarande 600 höjdmeter bort. Vi vandrar vidare och passerar Vallot-stugan på 4 300 möh, en räddningsstuga, föga mer än ett vindskydd i plåt, fastskruvat i berget. Det är nu de sista stigningarna börjar: över tre små bergskammar: Les Bosses.
Vi saktar ned då vi sick-sackar uppför bergssluttningen – orken tryter. Det är på dessa bergskammar faran känns som mest närvarande. Inte alls på samma sätt som i Grand Couloir, utan närvarande på ett helt annat (både bokstavligt och bildligt) svindlande sätt: på vardera sidan av bergskammen faller berget dramatiskt ett par tusen meter. Men det är därför vi har isyxorna och är säkrade i varandra: om en faller kan de två andra rädda den personen.
Väl på toppen infinner inte sig den där glädjen först. Mest bara en tyngdlöshet och lättnad: vi är uppe. Att säga att Fabia är tagen är en underdrift. Vi är båda mycket påverkade av höjden, men Fabia ännu mer: utöver huvudvärken och illamåendet så kommer yrseln. Jag säger trött till henne: ”Det här är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv”, och hon nickar med, samtidigt som jag drar upp henne. Fabia måste bli bättre, och det snabbt. Det enda botemedlet är att komma ned på lägre höjd: det är då allt släpper. Svårare än så är det inte. Efter gratulationer och den nödvändiga toppbilden samlar vi ihop våra tillhörigheter, skyndar vi oss ned från det 4 810 meter höga berget.
Det går snabbt ned. Jag vill gång på gång stanna för att ta foton men inser att det inte är läge. Utsikten är dramatisk, men även det är en underskattning. Fabia vacklar i sina steg, håller ett krampaktigt tag om min axel där jag leder vandringen ned. Ett steg i taget. Lyft på fötterna, sätt ned stegjärnen med hela foten så att trycket fördelas på alla piggar, vingla inte. Om och om igen. ”Orkar du hela vägen ned?” Frågar vi Fabia, och både hon och vi tvivlar.
““Orkar du hela vägen ned?” Frågar vi Fabia, och både hon och vi tvivlar.”
Vi ringer fjällräddningen. Förutom höjdsjukan har energin tagit slut. Det finns inget kvar. Fjällräddningen kan komma om en halvtimme, till Vallot-stugan, där glaciären är platt nog för att landa. Vi skyndar oss ned. En halvtimme senare dyker helikoptern upp med ett vrål över bergskammen där vi sitter och väntar. Draget från helikopterbladen blåser nästan ned alla oss. Snön yr, och med det så var Fabia borta.
Över middagen i Refuge du Goûter sitter jag och vår guide Frederic och diskuterar hur rätt eller fel det var att skicka iväg Fabia med helikopter och vi båda håller med att det var rätt beslut. Framförallt den tuffa stigningen tillbaka över Dôme du Goûter skulle varit för mycket. Sådär är det alltid med beslut som detta – kunde vi ha gjort något annorlunda? Självklart, och läxan vi båda tar med oss här är vikten av acklimatisering. Det var en risk vi visste om innan, och det var en kalkylerad risk. Vi skulle ha varit ett par dagar extra i Chamonix för att vandra mer på hög höjd, men livet kom emellan. Men även bara det är, som alltid, bara ursäkter. Senare på kvällen kikar jag ut för mitt sovrumsfönster: vi är ovanför molnen. Solen håller på att gå ned. Det är bara vi och flygplanen, ovanför molnen.
Den sista biten från Refuge du Goûter och Tramway du Mont Blanc är en klättring och vandring där vi förlorar dryga 1 700 höjdmeter. Kvällen innan hade jag fått ett SMS från Fabia att hon återhämtar sig snabbt på ett sjukhus nere i dalen. Vi ska mötas i nere i Chamonix efter lunch. Jag och Frederic rör oss snabbt ned för klippavsatserna och vi passerar Grand Couloir utan problem, och vi korsar glaciären vid Refuge du Tete Rousse i vad som känns som ilfart. Nu är det mindre än dryga timmens vandring kvar.
På nedvägen passerar vi stora grupper med unga bergsgetter, som vant hoppar och skuttar mellan klippblocken, samtidigt som jag stapplar ned med åtminstone två blånaglar. Sedan: tåget. Det är en sådan enorm glädje att ta sig framåt utan att göra något. Dryga halvtimmen senare står vi nere vid bilen och byter om till bekvämare skor. Vi möter en mycket mer välmående Fabia i byn och vi tackar Frederic för hans trygga och kompetenta attityd, och jag går direkt till min första dusch på tre dagar.
Dagen efter vandrar vi upp till bergssjön Lac Blanc och har en fantastisk utsikt över hela Chamonix-dalen. Fabia tar ett dopp i sjön. Solen skiner. Och på andra sidan dalen, långt, långt borta tronar Mont Blanc, tusentals meter över Chamonix. För två dagar sedan stod vi på toppen. Imorgon flyger vi tillbaka till våra respektive länder. Det är då, på flyget tillbaka, som jag får som mest perspektiv. Skärmarna på planet visar klart och tydligt hur långt kvar det är till Stockholm men, framförallt, på vilken höjd vi är på. Jag håller ett öga då vi stiger, och inser hur enormt högt upp i luften 4 800 meter faktiskt är. Det är som att man får svindel.
