30571686_10155666289053353_9198790556040298496_o.png

Jonas Ekblom

Swedish journalist with breaking newsroom experience and prize-awarded photography. Currently reporter at Reuters in Washington D.C.

Recepient of the 2019 Overseas Press Club Scholar Award and Reuters Fellow. Top-of-class MS (Honors) graduate from Columbia Journalism School.

Previously at Swedish Public Radio (Sveriges Radio) and other outlets.

1,8 kilometer ned i Grand Canyon

1,8 kilometer ned i Grand Canyon

Med över fem miljoner besökare varje år kvalificerar sig Grand Canyon in sig som USAs näst mest besökta nationalpark efter den mycket, mycket mer tillgängliga Great Smoky Mountains på östkusten. Grand Canyon ligger mitt ute i ingenstans: långt ifrån vägar, mobiltäckning och, om man är på den södra kanten av kanyonen, från vatten, men det kommer vi till senare.

Endast dryga sju promille, 0,7%, eller 38 000 personer av dessa tar sig en tur ned i kanyonen och jag skulle bli en av dom, hoppades jag på. USAs Nationalparksmyndighet, National Park Service, har stenkoll på alla som spenderar mer än en dag i nationalparken. Att övernatta i parken kräver ett speciellt tillstånd som under populära månader måste ansökas fyra månader i förväg. Detta är för, enligt myndigheten, att se till så att parken inte överanvänds. Överanvändning är en mycket förståelig orsak till att hålla antalet besökare i själva kanyonen på ett minimum men det sätter också käppar i hjulet för oss som inte kan ha så god framförhållning, till exempel på grund av att man cyklar genom USA. Typ.

Så det var med hjärtat i halsgropen jag stegade in för att ansöka om ett "Backcountry Permit" (de sparar ett antal tillstånd för "sista minuten"-besökare, som jag) för att glatt stega ut med ett tillstånd för ett par dagar minuter senare. Det visar sig att augusti inte är den mest populära månaden att vandra eftersom det är den varmaste. Det hade jag tagit reda på innan och hoppats på det bästa och det höll ju bra. Annars var jag redo att dra en snyftare om att jag är svensk och jag cyklar genom USA och bara har den här chansen och att jag är ensam och jag... ja, ni fattar galoppen. Och annars brukar det värsta vara att man sätts upp på en väntelista och får vänta tills nästa dag, och det hade jag ju tid till, om det skulle vara så illa.

Det tog ett tag att fatta att jag faktiskt var där när jag började de första stegen ned i Grand Canyon på den första dagens tur på dryga två mil. Fast de där två milen var inte allt: det var ju den där höjdskillnaden också. 1725 meter rakt ned från kanten av kanyonen till floden: det är nästan 1,8 kilometer rakt ned som skulle vandras.

Ner, kommer man alltid, säger man ju, och även jag. I Grand Canyon kan man säga att vissa ställen är det lättare att komma ner än andra, om man skulle ramla. Spåret ringlar sig längs klippväggar, längs vattendrag: i början så zick-zackas det rejält och är lika brant, efter den första milen (eller den första kilometern rakt ned) planar det ut och man får en lite plattare sista mil ned till Phantom Ranch och Bright Angel Campground som ligger på botten av kanyonen precis vid Coloradofloden. Det är skugga, det finns vatten och det innfinner sig ett svårfunnet lugn hos allt och alla. En trevlig parkvakt hälsade mig välkommen och jag fixade middag och sa gonatt.

Grand Canyon är stort, mycket, mycket stort. Parken i själv är konsekvent uppdelad i två delar: South Rim och North Rim, den södra och den norra kanten av kanyonen. När man vandrar i kanyonen så förstår man varför det är uppdelad: att ta sig från ena kanten till den andra tar två dagar på grund av klimatet, höjdskillnaden och längden. Med närmsta bilväg tar det fem timmar från den södra kanten till den norra. Min andra dag spenderades på den södra kanten; inte hela vägen upp men just på den södra sidan. Jag hade grävt fram Tonto-leden som går emellan den södra kantens två huvudleder. En mindre och framförallt mycket mindre traverserad led för oss som inte gillar människor. Rapport: det var ungefär lika coolt som dag ett.

Mina ben hade gjort sig påminda redan den andra morgonen fast det var ingenting emot hur de knarrade den tredje morgonen. Efter en dryg månad av enkomt cyklande kom vandringar på ett par mil (för att inte nämna höjdskillnaderna) som en enda stor chock för mina ben och mitt stapplande ut från tältet på morgonen såg nog minst sagt komiskt ut. Tror jag i alla fall. Jag försöker ha lite självdistans.

Upp, skulle jag hursomhelst och strax efter sex började jag min vandring upp (de där 1,8 kilometrarna ned? idag skulle jag upp för desamma) och dryga sju timmar senare stod jag på toppen av den norra kanten, vemodig, darrig, svettig och trött. Och dammig. Grand Canyon är, för att slänga sig med en klyscha, något extra. Det är ett land av kontraster, det är en resa från skogen på den norra kanten ned till en av USAs största floder (som man inte ser vinken av förrän man är rätt bredvid den) till de solstekta kanyonväggarna, hem till ökenödlor, kaktusar och växter som i sin grönska klamrar sig fast till de få bäckar och vattendrag som ringlar sig ned längs kanyonen.

Jo, vattnet ja. Det är lite paradoxalt att den mest besökta delen av Grand Canyon är den södra kanten: Det är en torr, brutal, vindpinad kant helt utan vatten. Det är inget man löser på det enklaste sättet och ingenjörerna som konstruerade Grand Canyons vattensystem löste just det inte på det enklaste sättet.

Längs den norra leden ned längs kanyonen rinner Bright Angel Creek och det är vattendraget som försörjer hela nationalparken med vatten. Hur? Vattenledningar. Var? Från Bright Angel Creeks källflöde vid norra kanten av parken och hela vägen upp till andra sidan, upp till den södra kanten. Längs leden så stöter du på vattenledningen och tack vare ingenjörskonst och höjdskillnaden (och ett par pumpstationer) kan den dryga fyra mil långa vattenledningen försörja fem miljoner människors behov varje år. Och riktiga vattentoaletter på botten av kanyonen. Jag funderar fortfarande på hur de fick de där riktiga porslinstoaletterna dit ner.

Vackra, underbara Zion

Vackra, underbara Zion

Att försöka övervinna naturen

Att försöka övervinna naturen