30571686_10155666289053353_9198790556040298496_o.png

Jonas Ekblom

Swedish journalist with breaking newsroom experience and prize-awarded photography. Currently reporter at Reuters in Washington D.C.

Recepient of the 2019 Overseas Press Club Scholar Award and Reuters Fellow. Top-of-class MS (Honors) graduate from Columbia Journalism School.

Previously at Swedish Public Radio (Sveriges Radio) and other outlets.

Jag har inte nog med röda blodkroppar för det här

Jag har inte nog med röda blodkroppar för det här

Den första milen är alltid den jobbigaste. Det är de där kilometrarna där musklerna är som segast och sinnet är som less på det hela. Allt detta jäkla trampande. Kanske man bara ska skippa planeringen och köra rätt fram till San Francisco och hoppa över de inplanerade omvägarna?

Sen, efter ett par mil, kommer lunken. Man blir glad då man ser "oj, har jag hunnit två mil redan? då är jag ju nästan klar!" Till och med den där uppförsbacken trampar man utan problem, det bara... rullar. Solen tittar fram, musklerna vaknar till liv. Du tar en klunk vatten och trampar på. Man undrar lite nyfiket vad som finns runt nästa krön och nästa sväng.

Idag är min femte dag på 2 000 meter över havet. "Vad är 2 000 meter?" kanske man kan tänka. Mina muskler håller inte med. Igår, på klättringen uppför Wolf Creek-passet tog det bara stopp. Musklerna ville inte verkligen inte samarbeta. Så fort jag tog några tramptag kom mjölksyran och skrek efter lite mer syre. Det var en grundkurs i höghöjdsträning helt enkelt. Dagens backar har fungerat på ungefär samma sätt. Kramperna som kommer snabbare än de gjorde i Kansas, tröttheten. Huvudvärken som smyger sig på.

Idag har jag cyklat 140 km och är framme i Cortez i det sydvästra hörnet av Colorado och sover för första gången på under 2 000 meters höjd. Kika in på bilderna för att kika på dagens pass: inte 16 km kanske, men några på gott och väl 4-5 km. Och stigningar på 3-500 höjdmeter. Det suger rätt så bra i trötta knän också.

Jag har även negligerat världsarvet Mesa Verde som låg precis på vägen; det är de världskända klippboningarna som Pueblofolket bodde i för 1000 år sedan: hus insprängda och byggda i klippan kring ett stort platåberg i Colorado. Mitt historiska sinne vill men mina ben vill inte omvägen på ett par mil enkel resa. Även om jag tvivlar på att dom milen är jobbigare än de första jag trampar under dagen, så tror jag inte tusen år gamla klippboningar är värda det.

Dom orden kommer jag att få äta upp.

Bland utstötta indianer och besjälad natur

Bland utstötta indianer och besjälad natur

Det gör ont när vajrar brister - och att cykla 1 200 höjdmeter

Det gör ont när vajrar brister - och att cykla 1 200 höjdmeter